Tyngd som tynger uppåt
Jag sätter mig ned i en röd sammetsfåtölj och skriver i ett scriptoblock blandgenrer
- utan du eller dig har dikten inget värde utan förblir en illusion -
livet rinner förbi som i en filmremsa på TV
mellan orden bör verkligheten ha sitt säte.
Det susar, viner, smeker, mullrar, rasar, rusar stilla.
Denna junidag ska jag träffa en regissör, och måste tänka efter
en stund som förberedelse. Han har hårda krav.

För mig är inte allt svart eller vitt. Tankar i tretal som avvägningsklausul,
tes-antites-syntes. Nu blir det så här. Svart på vitt, som en vårflods strömmar.
I mitt halsband hänger en berlock – en segelbåt av vitguld. Att skriva ett
drama är en seglats i hård vind. Ljus över natten som honung i teet, anastesi,
bröllop och begravning.

JAG bugar mig inför dig – jag har ingen bröllopsring, inte heller
smärtstillande mediciner.

REGISSÖREN du – det verkar rätt så lovande med dina mediciner och att du bär
på ett visst lidande– förutsättningar finns för att vara lite knäpp, när det
behövs. Tror du att du vågar spela knäpp inför mig, bara som improvisation.
så får jag se var dina gränser går och om vi kan tänja på dem. Allright
– och dina androgyna infall, lovar också gott, men du. inte buga dig inför mig.
Onödig underkastelse. Du ska övervinna mig, jag är bara din läromästare.
Jag vill ha mer olydighet från din sida – att du trotsar alla lagar
för att du ska nå dina mål och bli fullkomlig. Bli din egen lag, liksom:
”Jag är ingens lag. Jag är min egen lag” Edith Södergran i dikten ”Makt”.
Hitta din stämma, ren och klar konfronteras den med världens
brokighet. Men förlora aldrig tron på dig själv. Tag då hellre fram dina
illusioner upp till ytan.

JAG spela knäpp ett gott skratt förlänger livet, men jag vill
helst behålla min värdighet. Med jaget som lag vill jag vara
seriös, annars får jag använda mig av en pseudonym.
Nåväl, illusioner är viktiga för att hålla drömmen
vid liv, några av dessa är brustna pga. omständigheter i livet
och att vi tvingas att träffa andra val för att vi måste prioritera
för att överleva.

REGISSÖR Vi två är konstfabriker, där arbetar vi i vårt anletes svett
på flextid. Man måste vara seriös till 100 % med sitt skrivprojekt.
Eldsjäl och talang räcker inte. Man måste ha disciplin för att skapa ett
textobjekt ur ett textsubjekt. Narr eller komediant är inte fel att spela…

JAG fiktivt subjekt – jag vill ha en röd balklänning…och vara högromantisk

REGISSÖR högaktuell lär du väl aldrig bli då med högromantiska schabloner.
Inget fel i vacker kostymering.

lilla nyponet

vid lilla nyponbusken
ett enda nypon kvar! som ett russin
av slättens råa vindar lyser hoppfullheten ändå
i röda tongångar över det kala och taggiga

lilla nyponet ännu är det vinter
spår av ångest och dvala från köld och natt därute
i min själsfrossa välkomnas 1:a juni årets första sommardag med sol i fodrad vårjacka

ljumma vindar får råheten att falla från takåsen
och grinden går igen med spöklika vinddrag,
jag är ingen robot, håll om mig hårt, om du tycker om mig,
jag lever, annars låt mig vara, jag är här för

mitt panorama
att se livet just som det är och hur det hade kunnat vara
till en början påklädda dockor i stadens skyltfönster
och moderniteten spyr ut civilmaskineriets neonögon

vi kryper ut ur våra vrår och rymder från utkanternas rand
där vi balanserar som på en bom för gymnaster
med händerna ut med kroppens sidor och blicken rakt fram
redo för att zooma in mittpunkten och periferin och släppa in ljuset

jag sa ja till innerligheten som vi kan förmedla
till sommarens första skratt och rop på lika villkor
ärlig & äkta förställning
bra kort jag behöver du-dig
bra kort du behöver jag-mig

ljumma vindar snart
Strid på gång om vindarna!

Jag bor nära markytan på bottenvåningen
och det drar från alla fönster
så vinterlikt man vänjer sig aldrig trots ihärdiga försök

jag tappar upp badvatten från kranen
du -kom förbi vi kan bada tillsammans och min önskan skummar förbi
som REM sömnen vill göra sitt korta intåg

det är långt till andra länder men egentligen inte till dig
jag känner dig inte så väl men känner igen dig
tågavgången den sista för idag har varit snart natt
och livet är trist utan sällskap

vi människor är oss lika var vi än är, men vi är alla olika,
och influerar varandra som molekyler som binder oss samman som syre och väte
källan till livsnödvändig gemenskap
Och du är du trevlig? Ja, då är jag också det

lilla nyponbusken blommar inte i år heller

lik förbannat bor jag kvar i den här hålan under trädet
och gnager på mina sorger i underjorden
och äter mina rågbröd

jag läser mina böcker, det blommar här då,
att flyga till en annan kontinent känns inte avlägset
utan snarare nära

wie man es haben will
wie man es haben soll
und wie man es hat
es könnte das Beste sein
der Zeitraum entscheidet

Ich führe das Ziel durch
es ist windig und es bewegt
sich schnell vorwärts

ich fahre mit dem Zug und bin aufmerksam darauf
dass Dinge mit einem Zweck vorhanden sind

Ich bin ja keine Kegel
auf dem Tisch liegt einen Ring für’s Glück
Und einen Kugelschreiber

vorwärts ist die Bewegung
wie im Wettbewerb (wer schreitet da rückwärts?)
Schritt für Schritt immer vorwärts

a rose

a rose outside the house
it should be the rose
growing wild and white
clear green leeves the whole year

in front of the red wall
where the winds are smiling and shouting
like usual but it feels in a special way
and this feelings will stay and come back

a rose has grown there as long as
Vanessa has been sitting there
over her writing sometimes doing nothing
with her bad conscious being lazy
but thinking over her life and how she wants to live
it is mor alike her to have company
but she’s lonely so lonely
and it was her experiment

she wants him close often to sleep to wake up
to laugh a little bit with
she persuades herself that she’s not longing like a sheep
but she cannot convince herself however not well enough
someone is knocking on her door
he wants her to come out
”why should I? You have a wife or girlfriend”
” Why should I? You are’not good enough towards me”

but it has been some rain today
nature isn’t burned from sun
she is in the mood for let a rose sing a song
her voice follows the sense with a strong sensitivity

du

siluetten från en lind
speglingsljus mellan gröna sköna löv
taggiga kanter i ett parti vårpjäser
med repliker ur livet

står i blytung jord och faller
mot flodstranden och lägger sig
som sömnen ett höstlöv

dur
moll
ros
ljung
augusti
och galgen kommer
åter på besök -
den avslöjar dig

i andra änden av rummet hörs ett rop
det var min berättelse som har börjat
som en ström i floden

hellre du än ett jag
som gömmer mig
som i skuggan mot ett berg

du
var ändå
du
var rar
ropar jag
i saga och liv
det var mer du än så
utanför andra änden av rummet
ett rop från ett avlägset rum
så tyst, men det hörs, du hör …
ett skratt

det är jag som sjunger min go’nattvisa
ur en högtalare -
det står en himmelsblå ”träkloss” på den -
en katt med sju liv och jag är ensam

the way out
att gå och se efter
jag står här själv
linden vid floden

ögon och händer gestikulerar
ett sammanhang med små rörelser
över berget och molnen

om det går
det skulle det kunna
varför inte
till
vårens gröna löv
livfullt och vindlikt
det multnar och nytt kommer igen
det hinner grönska

ropet från andra änden av rummet
handlar om det gröna lövet
om dig ett du före natten

Men du – jag vill spela en kärleksscen
med dig.
Allra helst vill jag sova med dig på riktigt.
Men bättre i konsten än inte alls.
Och du
Du ligger i en mörkblå flanellskjorta i en skön säng i ett hus.

Knack, knack, jag står i ett vinrött bomullsnattlinne har håret utslaget och går med
ett tänt stearinljus till din port som en busfru, inte hustru. Du hallå —är du
där vaken …dörren på glänt, ingen snarkning. Jag känner på handtaget och tassar
på tå mot din bädd med ditt vackra överkast i guldväv med duvor och viskar
”älsklingen min”, jag saknar dig, det är jag, får jag krypa ner hos dig.
Jag hör att du skrattar lite, och jag tar ditt skratt för ett ja.
Jag knäpper upp din pyjamas och klär av mig nattlinnet för att ligga
så nära dig som jag bara kan. Och berättar hur mycket jag tycker om dig och undrar
om inte du tycker om mig lite också, älsklingen min. Vi lever oss in i
varandra och sjunker in i varandras famntag i en tyngd av gemenskap
– kärlek

Ett avslöjande

Jag väljer mellan Bobby Ewing och Hulken…tjapp! jag ska spela Hulken i en scen.
Så arg att skjortan spricker… Synd, jag är den neurotiska typen, men blir
helst inte arg på det där obehagliga Hulken-sättet. Det skadar inte med
inlevelse i min rollfigur, och jag lyckas rätt bra J..LA

Synd bara att jag måste köpa mig en ny skjorta, om det ska göras autentiskt.
På Lindex på rea eller på Åhléns för halva reapriset. Jag skulle aldrig
lägga en dyr peng på en skjorta inte, om det inte vore en nattskjorta
av mjukaste sammet. Jo förresten, jag gillar att köpa böcker även på tyska
och dricka kaffe och äta kakor som ett kakmonster, t ex idag på Kristi Flygare
åt jag en varm blåbärspaj med vispgrädde. Åtminstone var den god – tja
så i alla fall.

Hälsningar Persson

Det som skummar förbi är nästan oändligt stort som världens hav

hur stor eller liten man framstår
det mesta skummet är neonmodernt nav

Dansande på vårängars lustgård — ”del” eller ”enter”

jag flyttar till en ort som jag kan rota mig i – en planta, ett träd
som vem som helst en roll i storstadsvimlet som den där figuren överblickar
eller vänder ansiktet bort ifrån
är en person för mina nära och mig själv

drömmar är ett imaginärt Land som icke är
utan dröm inget mål, utopin leder oss en bit på vägen,
som vi inte får parkera på, om vi vill nå någonstans

verkligheten är att stanna kvar att vända om att flytta –
och söka det som fattas, min bil är avställd

i gryningsljuset stiger jag ut på min veranda utanför mitt torp
i en lätt bris vaknar mina sinnen till och jag går utanför mig själv
mer maktlös än poeten, Vodoo-dockan sa: ”Att leva fritt och lidelsefullt
utanför normaliteten ett tag”

Nu när allt faller under Götaälvsbron ner i en båt som ett vårtecken efter vintern
och när knoppen spricker upp i järblom och fåglarna flyger högt på himlen

kom hit jag vill sova med dig i natt igen

jag sätter mig ned i en röd sammetsfåtölj och skriver
utan dig /det har dikten förblir dikten en illusion -
det är att lura sig själv – och livet rinner förbi
som en långfilmremsa på TV

från gryning till skymning hörs det susa, vina, smeka, skratta,
mullra, rasa, rusa stilla mellan orden

annikapersson FräuleinPersson@copyright…

en stins i mundering står på en perrong på Göteborgs C
och vinkar av tåget mot Stockholm C
vi stiger av och på tåget i världens alla städer
springer förbi med konturlöshet och våra enkla frågor
biljetter är dyrare att köpa på tåget och cafévagnen är öppen
jag vinkar med stinsflaggan om några minuter
och skulle vilja följa med till T-centralen men det är inte å tänk på

i människovimlet finner stinsen ändå en mening
ljuset faller över ansikten och bildar konturer
en infallsvinkel som platsar i ett drama

till sist är vi ensamma med oss själva
och längtar efter Du sa azurblått livsdjup
terrorn gör att vi finner en utväg
för att få livet att gå på räls

en dag sjöng stinsen på perrongen
jag har funnit min väg och snälla vinka av mig härifrån
då kom chefen vem annars och jag sa då
rollen bryts en kostym för scenen

jag vill gapa stort på befallning och för glatta livet
i liv och lust att förmedla tja varför inte stinsens konster

så det kan gå ja så det kan gå